![]() |
Maja HagermanDet rena landetOm konsten att uppfinna sina förfäder
arför blev just Sverige en spetsnation inom rasforskningen i början av 1900-talet? I en bred skildring som sträcker sig från romarriket under århundradena efter Kristi födelse till Sverige i skuggan av andra världskriget söker Maja Hagerman svaret på frågan. Fängslande, skrämmande – men också med inlevelse och humor – berättar hon om hur det gick till när svenska vetenskapsmän, konstnärer och författare skapade bilden av svenskarna som ett folk med unik härkomst. År 1921 rådde en anda av nationell samling kring frågan.
Riksdagsmän i alla politiska partier från vänster till
höger ställde sig bakom beslutet att inrätta ett rasbiologiskt
institut i Sverige, den första statliga inrättningen i sitt
slag i världen. Syftet var att slå vakt om nationens främsta
naturtillgång: folket. Ingen annanstans inom den vita rasen fanns
en germansk folkstam som var så ren och oblandad som här, hette
det då. I sin lovprisade bok Spåren av kungens män skildrade Maja
Hagerman hur Sverige blev ett rike. Här återkommer hon i stort
format med en berättelse om föreställningarna om det svenska
folket. I Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder
undersöker hon hur påståendet om de världsunikt
rasrena svenskarna kom till - ett folk med märkvärdigt ursprung
i forntiden.
”Den gamla berättelsen om svenskarnas härkomst omges
numera av en märklig glömska, och jag kan inte bli fri från
tanken att rasidéerna kanske i någon mån också
kan leva vidare just i skydd av glömskan. Det är trots allt
bara 80 år sedan ett statligt institut spred information om rasblandningens
faror över riket och svenska gymnasieelever kunde få lära
sig att rasbestämma varandra på biologilektionerna i skolan.
Det kan vara värt att känna till att de flesta för inte
så länge sedan fick lära sig om olika människoraser,
och höra att det var av nationell vikt att undvika rasblandningar
för att hålla den svenska folkstammen ren. Maja Hagerman Läs de inledande kapitlen med innehållsförteckning (pdf)
Kulturnytt, P1: ”En chock och en lyx””Det rena landet är både en chock och en lyx. Chock
för att det känns som att Hagermans 400 sidor lärt mig
mer än vad 12 års skolgång inte ens kommit i närheten
av. Och kanske inte heller velat komma i närheten av…. Samtidigt
är det såklart en lyx att få en förstklassig författares
mastodontforskning presenterad på ett nära sätt.”
Expressen: ”Stillsamt men skoningslöst om det svenska självförhärligandets idéhistoria”…imponerande beläsenhet och lika imponerande pedagogisk omsorg… Särskilt ögonöppnande är hennes detaljerade och omfångsrika skildring av hur den svenska forntiden under 1800-talet skapas i ett tätt samspel mellan diktare, pionjärarkeologer och rasforskare på jakt efter långskallar. Fram träder bilden av brödraskap, sammanbundet med släkt- och vänskapsband, vars medlemmar kokar sagosoppa åt varandra… Man häpnar. Också över insikten att myten fortfarande är politiskt livskraftig. Per Svensson
Aftonbladet: ”Mäktig uppgörelse med den svenska historiekonstruktionen””..en djupt fascinerande bok om västerlandets lögner - där faktiskt de svenska lögnerna spelar en större roll än vi tror” ”Undertiteln lyder Om konsten att uppfinna sina förfäder, och det är precis vad de nästan femhundra sidorna handlar om.” Jan Arnald
Dagens nyheter: ”...drabbande”…. verkligt originella är de sista tvåhundra sidorna, som tecknar konturerna av den svenska rasismens och nordiska chauvinismens historia. Hagerman ser en sammanhängande linje från Götiska förbundet till Herman Lundborgs Rashygieniska institut. Hon berättar medryckande om arkeologen Sune Lindqvists ganska grundlösa idéer om Asakulten i Uppsala och svearikets vagga, om far och son Retzius konstiga skallmätningsteorier som länge sågs som kronan på svensk vetenskap (är du långskallig eller kortskallig, min vän?). Ola Larsmo
Svenska Dagbladet: ”En angelägen berättelse”Hagerman argumenterar övertygande… Hon visar hur våra föreställningar om vår etniska särprägel och vårt etniska ursprung genom hela historien byggts kring idéer som varit lösa antaganden eller rena sagor. Maja Hagermans bok är en annan berättelse om vårt förgångna och det är en angelägen berättelse. Om det i djupaste mening är en sannare berättelse är omöjligt att avgöra, men det är i varje fall en mer användbar berättelse än myten om det etniskt rena och av främmande blod obesudlade landet. Håkan Arvidsson
Kategori: Historia, kulturhistoria
|