Vad är det egentligen vi firar den 6 juni? Sedan ifjol har ­Rikskommittén Sveriges nationaldag bytt ut de historiska anledningarna mot en helt ny, ”Sverige som en fri nation”. Men steget till en nationaldagstradition känns långt bort, skriver historikern och författaren Maja Hagerman.

Det är ytterst sällsynt att nya röda dagar införs i almanackan. Men för fem år sedan gjordes den 6 juni till en arbetsfri dag. Bara en enda gång tidigare under de senaste hundra åren har något liknande hänt, det var år 1939 då första maj gjordes om till helgdag.

Poängen med det politiska beslut som riksdagen tog i oktober 2004 var att medborgarna skulle kunna använda den nya lediga dagen till att fira nationen. Man skulle ha ledigt för att kunna göra något annat än att bara ”nationaldagsfika” på jobbet eller skolan. Frågan var bara vad man skulle göra.

Numera ankommer det på kommunerna att försöka hitta på något lämpligt program, hyra högtalarsystem och bygga scener i parkerna, för att locka människor att ge sig ut.
Hundratusentals pappersflaggor ska också tillverkas och delas ut. Rikskommittén Sveriges nationaldag är hjärtat i verksamheten. Landets 21 landshövdingar är huvudmän i kommittén, och i styrelsen, som leds av riksdagens talman, ingår bland annat Lottakåren, Hembygdsförbundet, Hemvärnet, Hovstaterna och Scouterna. Kommitténs syfte är att främja firandet, men ändå är organisationen en förvånansvärd doldis. På hemsidan med blågula vimplar får man inte veta särskilt mycket om hur firandet tar form, hur idéarbetet bakom ser ut eller hur samarbetet går till som förankras i kulturnämnder och folkrörelser i snart sagt varje samhälle i landet.

Nationaldagskommittén har ingen besöks­adress, och inte en enda namngiven person på kansliet, men rader av höjdare som styrelseledamöter.

Intressant nog har dock något hänt på deras hemsida i år. Just en dryg vecka före årets firande har den korta text som förklarar vad högtiden handlar om förändrats. Tidigare var skälet historiskt: enligt kommittén handlade det om att Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni, samt att landet fick en ny regeringsform år 1809, undertecknad samma datum.
Visserligen har svenskarna aldrig förr känt något behov av att fira Gustav Vasas kungaval år 1523 med en arbetsfri helgdag. Men det har ändå angetts som anledningen till våra dagars plötsligt uppblossande nationella hyllningar, ett växande uppbåd av musikkårer i uniform och tv-kameror som direktsänder kungligheter i öppen kalesch. Vi firar ”Sveriges historiska födelsedag” har riksdagens talman Per Westerberg hörts utropa i sitt nationaldagstal från Skansen. Även iregeringens proposition om den nya helgdagen talades det om historien och kulturarvets betydelse för den nationella identiteten. Men sedan några dagar tillbaka anges en annan anledning att fira:
”Sverige är ett demokratiskt land med fred, frihet och respekt för mänskliga rättigheter, oavsett religion eller ursprung. Sveriges nationaldag är dagen då vi firar dessa värden, hälsar nya medborgare välkomna och hyllar Sverige som en fri nation med fritt statsskick.”
Självklart känns det som en befrielse. Vad som faktiskt är en ny helgdag ska inte svepas in i föregivet historisk kostymering. Men samtidigt är det lite underligt att motiveringen utan vidare kan ändras så där. Är skälen att fira verkligen så godtyckliga? Förr jobbade svenskarna den 6 juni. Men vad ska man nu ta sig för? Och varför?
Nationaldagen var länge en hjärtefråga för moderater och centerpartister. Socialdemokratiska regeringar avslog i decennier deras motioner om att förstärka det nationella firandet. Till slut började borgarna hota med att avskaffa ledigheten på 1 maj om inte 6 juni också gjordes arbetsfri. Arbetarrörelsen borde kunna ställa upp på att hela nationen får betrakta sin dag som en helgdag, eftersom de anser att 1 maj ska vara det, gick resonemanget.
Ett tag verkade alltså en rätt intressant debatt vara under uppsegling om vad man kan hålla heligt i ett sekulärt land, där gamla högtider inte längre är så självklara. Hur ska i så fall en modern nationaldag vara? Och vad var det för en ”svensk” gemenskap som ska firas? En som handlar om svensk kultur och seder, om att hoppa som små grodor, sjunga snapsvisor och äta sill? Eller något annat?
Tråkigt nog blev det aldrig någon debatt. Politikerna undvek denna heta potatis. I stället gled diskussionen, rätt typiskt, över till att handla om pengar. Det skulle bli för dyrt med en ny helgdag, 3 miljarder kronor skulle arbetsbortfallet kosta. Så kom idén att ta bort en gammal helgdag istället, annandag pingst. Offra långhelgen mellan hägg och syrén, och på köpet låta svenska folket arbeta en dag mer vissa år. Simsalabim blev nationaldagen en samhällsekonomisk vinstaffär istället! Eftersom den 6 juni ibland är en lördag eller söndag (som i år) medan annandag pingst alltid är en måndag.
Så den långdragna politiska fejden slutade med att sossarna vände på en femöring på partikongressen iVästerås år 2001. Men vad det nya firandet skulle innebära fördes det ingen djupare diskussion om. I alla läger förhöll man sig som om det vore helt okontroversiellt att dra fram ett gammalt idéarv ur garderoben. Tuta och köra bara, ordna samma parader, flaggningar och dansuppvisningar som förr. Men nu i mycket större skala, eftersom folk var lediga och skulle ha något att göra. Gärna med tillägg av några ceremonier där nya medborgare hälsades välkomna i kommunalhuset.
Men frågan är om det fungerar 2010. Att vara stolt och glad över Sverige i dag innebär trots allt något annat än det gjorde på 1800-talet eller början av 1900-talet. När debatten om en svensk nationaldag pågick för 120 år sedan, var det nära ögat att den hamnade i november. Då var frågan vilken av de stora krigarkungarna GustavII Adolfs eller KarlXII:s dödsdagar (den 6:e eller den 30:e) som vore lämpligast att fira fosterlandet på.
På Skansen firades i många år en fosterländsk fest den 6 juni, innan datumet fick officiell sanktion som Svenska flaggans dag år 1916. Men den ”svenskhet” som firades då var också en rätt egendomlig idéskapelse. Då handlade den nationella samhörighetskänslan om ett homogent folk av äkta urnordisk stam.
Nu har den nya nationella helgdagen funnits i sex år. Uppspänd över ett gap mellan å ena sidan en ultrakonservativ världsåskådning från början av förra seklet, med idémässiga förgreningar in i dagens högerextremism, å andra sidan ett myndighets- och förenings-Sverige som försöker skapa en ny nationalism med vackrare tryne. Nogsamt undvikande att rota i idégodsets mest näraliggande förflutna. Strategin verkar gå ut på att skapa ett firande som är tillräckligt oförargligt och tomt för att kunna passa alla. Fast riktigt hur tankarna går i kommittén kan ju ingen veta eftersom idéarbetet sker i tysthet.
Nya traditioner går så klart att skapa. Men handen på hjärtat: hur många personer stöter man på som laddar inför att fira nu på söndag? Efter fem år har den här helgdagen inte djupare folklig förankring än att styrelsen okommenterat kan ändra motiveringen.
Jag kan tänka mig att fira Sverige, det är inte det. Det är ju i det här landet jag har rösträtt, det som gör mig till medborgare, något mer än bara en kund eller en undersåte. För man kan säga vad man vill om nationen som en gammaldags och mystisk gemenskap, det är ändå här som demokratin finns, inte i EU eller andra internationella sammanhang. Det kan jag tänka mig att fira, om jag bara fattar hur (tvinga mig inte att vifta med en pappersflagga!). Och så vill jag ha tillbaka annandag pingst.

Texten har varit publicerad i Dagens Nyheter Kultur 2010-04-06