Vikingatiden - en uppfinning.

Jo, vikingatiden är faktiskt en uppfinning. Renässansen, barocken, alla epoker är naturligtvis uppfinningar. Men just vikingatiden är lite mer problematisk än de andra eftersom begreppet getts så stor ideologisk betydelse.

Det var på 1870-talet man kom på att samla århundradena i järnålderns slut under ett särskilt namn. Det var då 800-, 900- och 1000-talen blev ”en annan sorts tid”. En tid som bara fanns här i Norden men inte i Europa, där den benämndes ”tidig medeltid” istället. Epokbegreppet signalerade att Skandinavien var en värld för sig, att den hade en annan kvalitet och var av en annan sort. Som om även människorna här var annorlunda.

Intresset för vikingarna och den säregna ”vikingatiden” blomstrade på 1870-talet. Möjligen hängde det ihop med att det var en tid av stora politiska förändringar i Sverige. Allmän värnplikt infördes och parlamentarism. Den gamla ståndsriksdagen avskaffads år 1866 och lämnade plats för en tvåkammarriksdagi. Det dröjde flera decennier innan den allmänna rösträtten blev genomförd. Men under de decennier då demokratin stegvis infördes i SVerige, så var vikingarna och vikingavikingatiden mycket viktiga för svenskarna att fantisera i kring: ”Vilka är vi, det stolta svenska folket, och var kommer vi ifrån?” Vikingarna gav en slags ”forntids-fyllning” åt nationalismen.

Efter vad jag kunnat se lanserades begreppet ”vikingatid” (som en vedertagen epokbenämning använd av vetenskapen) för första gången i en tidning som hette ”Förr och Nu”. År 1872 infördes där en artikelserie av Oscar Montelius som kallades ”Om livet på vikingatiden”. Det här är alltså första gången en professionell fornforskare använder begreppet: ”Vikingatiden - Hvilka romantiska tankar väckas icke vid minnet af denna bragdrika tid, då Nordens söner funno hemmet för trångt och stormade ut öfver hafvet för att söka ära och guld; då de grundade nya blomstrande välden i aflägsna länder och med sitt friska blod föryngrade folken i vestern och södern af Europa?”

Några år senare hade Oscar Montelius fått  det hedrande uppdraget att skriva flera hundra sidor om forntiden i den första delen av ”Sveriges Historia”. När han då så småningom också kommer fram till det han kallar den yngre järnåldern eller vikingatiden börjar han så här: ”Ett folk om vilket invånarna i västra och södra Europa förut vetat litet eller intet, lärde dem slutligen på ett förfärligt sätt känna sin tillvaro”.  Montelius berättar att vikingatiden är den tid då människorna i Norden får kontakt med omvärlden. Det är då omvärlden för första gången på allvar får lära känna de människor som bor i norr, när dessa vikingar plötsligt lastar sina båtar och stävar iväg ut för att härja och plundra.

Idag kan man säga att det här är så galet det kan bli. Nordbor har rest i alla tider, det är inget unikt för just vikingatiden. Vi vet idag mycket om Nordens kontakter med Romarriket under århundradena strax efter år 0, och hur utbytet mellan Skandinavien och Medelhavet gick till. Redan under bronsålder, tvåtusen år tidigare, ristades tusentals bilder av båtar på hällristningar inte minst i Uppland. Även år 1000 f Kr verkar det alltså ha funnits rätt många som skrutit om sina färder över Östersjön och mycket talar för att de följt floderna mot kontinentens inre. Kontakterna gick åt många håll, inte minst till dagens Tyskland, Polen, Tjeckien och på den vägen fick man även två, tre tusen år före vikingatiden kännedom om vad som tilldrog sig i Ungern och Rumänien, ja, till och med vid Medelhavet.

Att historiker och arkeologer som var verksamma för hundra år sedan inte visste lika mycket om detta som vi gör idag är naturligtvis inte så konstigt. De befann sig i början av en forsknings­resa som vid det här laget har hunnit inbringa väldigt mycket mer kunskap. Men det egendomliga är att deras tolkning och vision av vikingatiden ännu lever kvar. Och det beror nog på att den sjösattes med pukor och trumeter under den svenska nationalismens glansdagar. Bilden lanserades med statens kraftfulla pedagogiska hjälpmedel i skolor och museer, och kom just därför att få ett så långt liv.

Vikingen var också en viktig symbolfigur inom rasläran. Man trodde att människorna i Sverige var av en särskilt ”rasren” nordisk typ. De levde ju så extremt isolerat, träffat aldrig några andra, det hade man läst om i historieboken. Så vikingarna och vikingatiden blev emblem för det äkta folket, det som aldrig hade beblandats med andra. Framför allt hade de aldrig fått besök. Kontakter med främlingar hade vikingarna visserligen, men det var bara när de själva for iväg ut någonstans. Det följde aldrig med några människor på deras resor tillbaka. Bara varor och mynt.

Men hur kan vi vara så säkra på det egentligen? Att Norden aldrig fick besök? Varför skulle vart enda ett av de 85000 arabiska mynt som på träffats i silverskatter här ha tagits hit av hemvändande nordbor? Kommunikation brukar fungera åt båda håll. Och i så fall borde väl även en hel del personer, inte bara mynt,  från Bysans och arabvärlden ha funnits här.

Hur det verkligen är med den saken kan ingen veta. Det är bara att lägga handen på hjärtat och erkänna det. Vi vet inte - men måste hålla möjligheten öppen.

I skriften  ”Täby i vikingatid” (som utgivits i maj 2010 av Täby hembydgsförening) finns mer om detta. Liksom i ”Det rena landet” (2006).  

© Maja Hagerman 2008