Kan svenskhten ta slut?

Det talas allt oftare om ”svenskhet” . Men vad menar man med ordet – och vad har man menat förr?

På 1800-talet skapades en känsla för svenskheten som i mycket handlade om upplevda faror och mer eller mindre inbillade ”hot”. Vetenskapsmännen trodde till exempel att det svenska folkslaget var hotat och behövde räddas. Det är historia nu – och ett spännande avstamp för samtal om vår egen identitet.

Hur påverkas våra tankar om svenskhet av EU, internet, invandring och globalisering? Vad är det med Sverige som vi tycker om? Riskerar svenskheten att ta slut eller är förändring dess naturliga tillstånd?

Här nedan visas några glimtar ur utställningen som producerats på Regionmuseet i Kristiansad under ledning av Lars Salminen. Det är en vandringsutställning och den visas här fram till 13 juni 2010.

Sverige är ett enormt landområde. Så långt att det kan vara midvinter i ena änden och vårvarmt i den andra.

Man trängs i rusningstrafik på vissa ställen. Omges av tysta skogar och blånande berg på andra håll.

Så vad har vi gemensamt? En hel del faktiskt.

Luciafirandet är till exempel en rätt unik svensk sed. Just när vinternatten är som allra mörkast kommer  ett sicilianskt helgon och lyser upp gryningen med sin ljuskrona. Hon har glittrande tärnor i sällskap och Staffan stalledräng, ett annat helgon som blev martyr i Jerusalem hos kung Herodes. 

Luciatåget bjuder på typiskt svenska lussebullar, som är omöjliga att baka utan saffran från Iran, och pepparkakor kryddade med ingefära från Afrika och kryddnejlikor från Moluckerna.

Världen blir allt mer gränslös. Människor kan förflytta sig som aldrig förr. Man är uppkopplad mot ”the world wide webb”. Ringer vart som helst i sin mobiltelefon och kan se  främmande TV-kanaler med ett knapp-tryck på fjärrkontrollen.

Ett tag trodde många att nationalstaterna också höll på att försvinna. Att de skulle gå upp i större enheter som EU. Eller falla sönder i mindre delar när politiska beslut lämnades över till lokala regioner. Men istället verkar nationerna ha fått mer betydelse på sistone. Vad kan det bero på?

I en tid när internationella kommunikationer går allt snabbare, står nationalstaterna för det motsatta: tröghet, gränser, regler och tradition. De representerar sådant som är gammalt och invant -  trygghet, gemenskap och identitet. Men viktigast av allt. Det är fortfarande inom nationen som demokratin finns.

Men om ”demokrati” handlar om att kunna tycka olika och vara oense –  i allmänna val - så handlar ”nation” nästan om det motsatta: om att trots allt ändå höra ihop och kanske rent av känna gemenskap.

Sverige kallas ibland landet lagom men är i vissa avseenden faktiskt landet ”extrem”.

Sverige hamnar för sig själv längst upp i ena hörnet på en karta över värderingar i olika länder i världen som har tagits fram av den internationella undersökningen, ”World Values Survey” , ett samarbetsprojekt mellan forskare världen över.

Den visar att svenskar den mest individualistiska grundhållningen jämfört med andra länder. Svenskar i allmänhet tycker att det ärviktigt att visa individen respekt, vara tolerant mot minoriteter och positiv till jämställdhet. Familjeformer som bygger på traditionella könsroller mellan kvinnor och män är man däremot betydligt mindre intresserad av. 

Intresset för religion är också betydligt lägre här. Ovanligt få tycker att Gud är viktig, och i nästan inget annat land är det heller lika sällsynt att man utövar sin religion tillsammans med andra, genom att regelbundet besöka en kyrka, moské eller synagoga. 

I många länder diskuterar man just nu vad som är "brittishness" eller typiskt "francais".

En vaksamhet om det "svenska" har nått även politiker och myndigheter här i landet, det går det att finna flera exempel på.

Sverige har till exempel fått en ny språklag, som ska bevaka det svenska språket ställning i Sverige. Något sådant har landet aldrig tidigare har tyck sig behöva.

För några år sedan gjorde även riksdagen den 6 juni, nationaldagen, till en röd dag i almanackan. Aldrig tidigare har man tyckt att att det var nödvändigt att ge människor ledigt från skolor och arbetsplatser, för att gå ut och fira sitt land.

Frågan är vad man firar egentligen. Är den sjätte jui bara en enkel tradition? Vill vi verkligen fira idag av samma skäl som man var för hundra år sedan?

Se fortsättningen, några glimtar ur utställningens tillbakablickande del här.