22 mars 2009

   När Gustaf Retzius gav sig ut på sin finska resa år 1873 på jakt efter den finska "rasen" - det som jag skriver om i dagens DN Kultur - så blev nog resultatet något av en besvikelse. Den tydliga rastyp han hade hoppats komma hem med visade sig inte vara så enkel att hitta. Snarare fann han många likheter mellan svenskar och finnar, men även det gick naturligtvis att förklara: det måste bero på att det inte fanns så många urtypsika finnar kvar längre. Finnarna måste helt enkelt ha förlorat sin ursprungliga raskaraktär genom att de utsatts för omfattande rasblandning.

   En av männen de mötte på resan utkorades dock till en slags "modell-finne". Teckningen som föreställer en tavastländsk anskitstyp publicerade Retzius i boken "Finska kranier", 1878 och samma bild kom att återges som den typiske finnen i svenska böcker om raslära änu fyrtio år senare. På Nordiska museets arkiv hittar jag fotot som är teckingens förlaga. Jag vet inte vad mannen heter, men han måste vara en av de trettio tavastlänningar som genomgick Gustaf Retzius rasundersökning och som upptas i tabellen med namn, ålder, hemby och 54 mått uppmätta på kroppen varav 28 bara på huvudet.

   På papperskopian jag hittar i lådan på museet finns också några svaga anteckningar i blyerts. Kanske är det Gustaf Retzius själv som skrivit dit: "Bredt ansigte, ljust brungrågult hår/något sneda ögon...(oläsligt), ljust blågrå ögon, grådaskig hy. Antalgien tyckte han att mannens hade en uppsyn som passade väl till den beskrivning av tavastlänningens karaktär som återgavs så här i boken, "Finska kranier":

  ”I psykiskt hänseende företer tavastlänningn äfven åtskilliga karaktäristiska kännetecken: han är allvarlig, manlig, tungsint, mediterande, inbunden och tyst (ej språksam), ej entusiastisk, ej liflig eller lättrörlig (hvarken fysiskt eller psykiskt), utan tvärt om trög och långsam, ograciös och klumpig i sina kroppsrörelser, i alla hänseenden högeligen konservativ och ej fallen för förbättringar och förändringar; han är ej initiativens man, varken för goda eller onda företag, ej fallen för uppror mot myndigheter. Han är misstänksam och lär ej vara fri från afundsjuka och hämndgirighet, långsint och uppskjutande sin hämnd till lägligt tillfälle, hvarvid grofva öfverlagda brott ej lära vara alldeles sällsynta. Han är i hög grad fatalist och nöjd med litet; ja han uthärdar svåra lidanden och försakelser med en beundransvärd ståndaktivhet och tålighet. Fastän trög är han synnerligen ihärdig i arbete, och envis som han är släpper han ej sitt tag, så länge han ser någon möjlighet. Han är hjälpsam mot sin nästa och gästfri, om han blir rätt och vänligt behandlad. Han är i det hela bottenredlig. Han är trofast om han ock ej utgjuter sig i ömhetsbetygelser, utan hällre visar dem i handling än i ord och åthäfver, liksom han i allmänhet aldrig uttrycker superlativt och positivt, utan i en försiktig, reserverad form. Hvad öfriga psykiska anlag beträffar är han ej hastig men säker i fattningsförmåga, grundlig, genomträngande sitt ämne långsamt, men väl; han är ej musikalisk, ej poetisk (åtminstoen ej skapande i dessa riktningar); man hör honom sällan sjunga.”

   Inte så olikt det Bertil Lundman, anställd på rasbiologiska institutet skrev långt senare i boken ”Nutidens människoraser”, 1946: ”Finnarna äro inbundna och grubblande, envisa, ja, tjuriga, över huvud människor med föga livsglädje och gemyt. Men deras lidelsefulla envishet (”sisu”) innebär och en stor seghet och duglighet i kriget likväl som fredens värv, grubbelsjukan ofta en konstnärlig och psykologisk livsinställning av utomordentlig intensitet och kulturvärde. Trots deras inåtvändhet ha de starkt natursinne, och få raser torde äga en sådan kombination av sinne för natur och mänskligt själsliv.”

Läs DN Essä

Länk till DN Essä