Kungariken är skapelser av krig och politik. Även Sverige hade kunnat se annorlunda ut. Vad hade hänt om den nordiska unionen hade fortsatt långt efter 1400-talet? Om Sverige hade lagt under sig hela Danmark på 1600-talet? Eller om riket hade delats mellan Ryssland och Danmark på 1800-talet?

Napoleonkrigen i början av 1800- talet förändrade den politiska kartan i Europa. Den franska revolutionen spred idéer om folkmakt, men när franska trupper gick till anfall så mötte  de motstånd. Nationella väckelser tog fart på många håll, och nya idéer spreds om folk, nationer och deras historia. De var inte helt gripna ur luften givetvis, men i ett annat läge – med en annan politisk karta – så hade andra berättelser om ”folken” också varit möjliga.

Precis som rätt mycket omkring oss, så är nationer konstruerade av människor. Vilket naturligtvis inte gör dem inte mindre verkliga för det.

Napoleonkrigen förändrade även Sverige, förminskade riket till en förödmjukad randstat långt borta från den internationella storpolitikens scen. År 1809 hotades Sverige av utplåning.

Folket måste väckas ur den förlamning som så när hade lett till att man förlorat sin självständighet, ansåg en ung skald Erik Gustaf Geijer år 1811. Svenskarna behövde påminnas om vilka de egentligen var, om deras historia och forntida härkomst. I dikter som hette sådant som ”Vikingen”, ”Odalbonden” och ”Manhem” manade han fram den gamla goda andan från förr. Kämpar ur den dimhöljda forntiden åkallades för att än en gång slåss för Sveriges väl.

"På segerrika marker svensken träder,

där berg och skogar tala forntids bragd.

 Han ropar dig, den sång som stormen kväder

 kring kämpars aska djupt i högen lagd:

”Kan du förgäta dina stora fäder

och ibland deras skuggor stå försagd?”

ur Manhem av Erik Gustaf Geijer

Geijer blev professor i historia och hans föreläsningar i svensk historia lockade hundratals åhörare. Studiet av historien siktar framåt, lärde Geijer ut. Historien handlar om att lära känna själva ”folkandan” och hur den kan föras vidare från generation till generation.

Var folksjälen hotad? Höll svenskheten på att ta slut? 

I fantasin gjordes forntiden levande på nytt. Den gavs ett eget namn  -  vikingatiden!  - och fick liv i dikter, måleri och skådespel. Svenskarna blev mer svenska när de lärde känna sina förfäder, var tanken. 

 Publiken trollbands av ”Frithiofs saga”, en hjärtknipande kärlekshistoria om en fri ung viking, Frithiof, och hans älskade, kungadottern Ingeborg. Den långa sagodikten var skriven av skalden Esaias Tegnér och den trycktes första gången som följetång i Iduna år 1820–1825. När konstnären August Malmstöm dessutom gav sig på att illustrera den så bröt en riktig ”vikingafeber” ut på 1860-talet. I Malmströms bilder blev vikingarna så levande att ingen någonsin sett på maken! Och dräkter och husgeråd föreföll så verkliga att man fick lust att ta med dem hem.

 ”Vikingar” blev högsta mode. Men det dröjde innan man hittade på att de skulle bära horn på hjälmarna. Istället satte man fjädrar på vikingarnas huvuden rätt länge. I verkligheten hade de visserligen aldrig haft någondera. Men forntiden var ett mode och det förändrades. Inte minst följde det hur vikingakostymerna på operascenen såg ut.

Bilden som skapades 1800-talet lever fortfarande kvar och är rätt lätt att känna igen.

Höll svenskheten på att ta slut? Vetenskapsmännen tyckte att de var ute i sista stund med att rasundersöka det svenska folket – för att kunna rädda det.

Åren 1897 - 98 gjorde Gustaf Retzius den första stora rasundersökningen i Sverige. Två årskullar blivande soldater undersöktes i samband med att de mönstrade. Uppgifterna samlades till diagram och kartor över hår- och ögonfärger, skallformer och kroppslängder. På så sätt tänkte man sig få veta var i landet det fanns mest äkta svenskar kvar.

Vetenskapsmännen manade nu statsmän och politiker att inse allvaret: den äkta svenska folkstammen behövde räddas, och då måste man satsa på forskning och nationell folkbildning. År 1921 hade opinionsbildningen lyckats. Den svenska riksdagen beslutade att Sverige skulle bli först i världen med att inrätta ett statligt institut för rasbiologi.

Hur skulle man då göra för att rädda folket? Till att börja med var det viktigt att lära sig om olika folktyper och hur man skulle känna igen dem på deras utseenden. Hundratals foton ordnade i gallerier med å ena sidan svenskar och å andra sidan finnar, samer, valloner, judar och zigenare och olika blandningar mellan dem. Syftet var pedagogiskt, det gällde att mana allmänheten till vaksamhet. Alla måste ta sitt ansvar - och se till att avla med rätt person - om nästa generation svenskar skulle förbli lika svensk.

Bilden är hämtad ur en skrift från rasbiologiska institutet. Den ska illustrerar skilnaden mellan svenskar och finnar, där den ena typen representeras av en ung atlet och den andra av en äldre, av arbete mer sliten person.